Visar inlägg med etikett Av mig. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Av mig. Visa alla inlägg

3 april 2015

Läs mitt tal om böcker och litteratur

Denna veckan hade jag ett tal i skolan och jag pratade då om "Litteratur som ögonöppnare". När jag hade det ämnet så kom jag in på bloggen och mitt läsande. Och jag tänker att det kan vara intressant för er att läsa? Det var ju ett tal så detta är mitt manus, och det blir lite skillnad när man pratar alternativt skriver men jag tror ni förstår och kan hänga med.

Jag använde Prezi (som är likt PowerPoint men lite mer fritt) och det visade sig att jag kunde klistra in den här. Så längst ner i inlägget kan ni bläddra och se vad min klass fick se för bilder när jag pratade.



”Sedan jag började läsa litteratur har jag i princip inte träffat en människa som jag tycker är konstig. Innan jag läste litteratur tyckte jag alla människor var konstiga.”

Litteratur. Litteratur kan låta som något krångligt och tråkigt. Ur många ungdomars ögon är tyvärr böcker något komplicerat, kanske för att man har blivit tvingad att läsa tjocka, gamla böcker i skolan. Men det finns många bra böcker och det är avkopplande om man gör det frivilligt. 

Innan trodde jag att det var ovanligt att tycka om att läsa men jag har nu förstått att det är fler än man tror som läser ofta. Men jag har hört flera ungdomar säga ”Jag är inte en sån som läser” och det ser man i PISA-undersökningar. PISA gör vart tredje år undersökningar på femtonåringar i olika länder. De mäter kunskaper i matte, läsförståelse och natur. Sverige har alltid legat bra till men de senaste åren har det gått neråt. På denna bild ser man hur det har sett ut. Det har blivit en trend att inte läsa, även om alla vet att det är väldigt viktigt att kunna och just nu så pratas det massor om det i media. Men man får inte direkt status om man säger "jag låg och läste hela kvällen igår". 

Jag började läsa mycket under mellanstadiet och startade då en bokblogg. Jag var 10 år och bloggen rann ut i sanden direkt men 2011 startade jag upp den igen, och sen dess har jag skrivit nästan varje dag. 

Vintern 2011 blev jag nominerad till Året boktipsare. Jag vann inte men jag fick åka på prisceremoni för de fem finalisterna och gå på rundvandring på förlaget Bonnier. Jag gick i sjuan och jag hade alltid hållit det hemligt att jag läste för att jag trodde det var ovanligt för ungdomar. Men nomineringen gjorde att jag blev intervjuad till Kamratposten och JönköpingsPosten. Jag tyckte det var jobbigt när reportaget skulle publiceras i JP för nästan ingen visste att jag läste eller hade en bokblogg. Och sen visade det sig att jag kom på JPs framsida med en stor bild där jag står och bär böcker… Tidningen hängdes upp i skolan där jag gick och det kändes som ingen missade det. Det var förvånande men jag tror ändå det var bra för efter det så vågar jag vara, ganska, öppen med bloggen och läsandet. 

Efter det har det rullat på med allt möjligt men det största var Bokmässan 2013. Bokmässan är en av Sveriges största mässor och jag var en av deras bloggambassadörer det året. Vi var 12 bokbloggare från hela Sverige som var en del av deras PR och vi fick anordna grejer under mässan. Jag höll i ett bokbloggsmingel med författare och bloggare och jag gjorde författarintervjuer på flera andra ställen. Av min blogg har jag fått också jobb som ungdomsrecensent på JP och jag fick praoa på ett förlag i Stockholm i åttan. 

Det jag vill få ut av att berätta allt det här är att visa vad böcker har gjort med mig och mina ”ögon”. De har helt klart varit en ögonöppnare för det har visat vad jag tycker om och gjort mig modigare. Att intervjua författare för publik och få anordna bloggmingel har gjort mig mycket säkrare. Jag har förstått att man klarar mycket och att det är bra att göra saker som man är lite rädd för. Böcker öppnade massa dörrar för mig och visade hur mycket det finns man kan göra.

Böcker gör även att man öppnar ögonen på ett annat sätt. Enligt undersökningar så blir personer mer öppna och accepterande om man läser mycket. Det var det citatet som jag läste i början handlade om. Man förstår andra människor lättare. Jag tror det beror på att man har läst om flera karaktärer som är t.ex. är homosexuella, personer som bor i ett annat land eller har nån sjukdomar. Man får en förståelse och ser att alla människor är väldigt lika trots olikheter i utseendet och erfarenheter. Ett exempel på det är att jag har läst att människan har 70 % samma DNA som en broccoli, och tänk då hur lika alla vi människor är!

21 januari 2015

Novell, skriven av mig

Det verkar som ni gillar tävlingen! Vad kul!

Jag tänkte faktiskt lägga ut en novell som jag har skrivit till skolan. Jag lämnade in den för ett tag sen så jag hoppas att jag får lägga ut den här. Men jag tänker att jag måste ju kunna bestämma över var jag vill publicera mina texter, även om det är en inlämning. Uppgiften var att skriva en novell på max 2 sidor och att man skulle ha lite dialog och olika sorters beskrivningar, men annars fick man öppna händer.


Elvira
Jag följer regndropparna som dras med av vinden på bussens fönster och försöker se något bakom, i mörkret. Gatlyktorna lyser men ingen är frivilligt ute och går den här mörka, höstiga eftermiddagen. Jag speglar mig i fönsterrutan och ser det bruna, korta håret. Vissa dagar älskar jag det, andra dagar hatar jag att jag klippte av det böljande, långa. Jag vet att det gör att jag ser mognare ut och det framhäver mitt bleka ansiktet. Jag lägger märke till hörlurarna som smälter in i håret och fokuserar på musiken i mina öron. Den är sövande och det känns som om jag är med i en sorglig film när regnet droppar utanför och musiken sätter stämningen. Jag sluter ögonen och längtar till ikväll när jag kan sova på riktigt.

Jag flyger hårt framåt och öppnar oroligt ögonen. Var är jag och vad hände just? Jag ser de andra bussresenärerna som ser förvånade och lite rädda ut. Hela bussen är knäpptyst men plötsligt hörs ett kort, ljust skrik från föraren. En man med grå mössa går snabbt fram till henne och säger något. Då bryts tystnaden och alla passagerare börjar prata med varandra. Jag tittar mig omkring och hänger inte med. Vad har hänt egentligen, vad missade jag när jag sov? Jag vänder mig om för att fråga men då hör jag i högtalaren:
-         -  Det har hänt en olycka och en cyklist har blivit påkörd, säger mannen lugnt och tydligt i mikrofonen. Jag jobbar som polis och jag vill att alla sitter kvar här i bussen. Ta det lugnt. Ambulans och polis är på väg.

Axel
Inget slår känslan efter en riktigt skön träning och att de vann träningsmatchen gör det inte sämre. Jag tänker på hur handbollen flyger fram rakt in i målet av mitt hårda, raka kast som avslutade träningen. Hur de andra i laget dunkade mig i ryggen och sa att det var bra kämpat. Inget kan förstöra mitt humör, inte ens det piskande regnet som sticker i ansiktet när jag slänger benet över cykeln. Glad för vinsten, att det är fredag imorgon och att jag inte behöver plugga så trampar jag så snabbt, så snabbt. Endorfinerna gör att jag får extra energi och jag vill slå min tid för att cykla hem. Kanske kan jag klara det under nio minuter om jag aldrig stannar eller ta det lugnt.

Jag gör en snäv sväng runt hushörnet och svänger samtidigt åt andra hållet för att åka över den tysta bilvägen. Det börjar verkligen bli mörkt nu och jag känner hur skönt det ska bli att lägga sig i soffan och slötitta på TV. Jag trampar ut i gatan bakom en parkerad bil och plötsligt är det ljust överallt. Ljuset kommer närmre och jag ser ingenting, istället hör jag. Jag hör däck som bromsar, ett skrik (är det mitt?!) och en duns som bildas av kropp och metall. Allt ljus försvinner och det blir svart.

Elvira
Jag sitter tyst och väntar på min tur att träffa polisen. Jag kommer inte kunna prata med honom, jag får inte fram ett ord. Även om jag hade kunnat tala så har jag inget att berätta, jag sov ju. De har berättat att det är en kille som är 16 år, lika gammal som jag. Jag tänker att jag kanske känner honom, för staden är ju inte så stor. Jag tänker på att min vikt har hjälpt till att krossa en person som nu åker iväg i en ambulans. Jag tänker att jag aldrig kommer få en vardag igen. Jag tänker på att han aldrig kommer få en vardag igen. Jag tänker och jag tänker men jag kan inte prata längre.

När jag är hemma så fortsätter jag att vara tyst under tiden som mamma pratar med sjukvårdspersonalen som skjutsade hem mig från olycksplatsen. Tydligen är jag i chock och jag ska inte gå till skolan imorgon. Jag kommer inte kunna tänka på något annat än olyckan och jag får inte ens skolan att underhålla mig med.

Axel
Jag ser tillbaka på hur det kändes att vakna upp och inte veta var man var. Hur det kändes när smärtorna kom och kroppen domnade bort. Jag har legat på sjukhuset i en vecka nu och till och med lokaltidningen har varit här. Kroppen har läkt snabbt och bra säger doktorn, så jag ska få åka hem om några dagar. När jag ligger och tittar på TV så kommer en kort tjej som jag känner igen från skolan, men som jag aldrig har pratat med.
- Hej… säger hon tveksamt. Jag läste om dig i tidningen och jag kände igen dig från skolan och jag satt i bussen som körde på dig och min psykolog har sagt att det skulle vara bra att prata med dig och…


Hon berättar snabbt allt i en utandning och jag tittar förvånat på henne. Jag svarar att det är kul att någon hälsar på och sen bara fortsätter det. När mina föräldrar kommer in i sjukhusrummet så vet jag inte hur länge vi har suttit och pratat. Elvira, som hon heter, går snabbt efter att mina föräldrar har kommit. Jag har lagt till henne på Facebook och har hennes nummer, så jag känner mig lugn. Jag tror inte det här är slutet, utan det är bara början. 

4 juli 2014

Skolreportage om Strindberg

Jag såg för några dagar sen att August Strindberg fanns på Twitter. Det är ju inte han, men någon som försöker skriva som han hade gjort om Twitter hade funnits på hans tid. Kul! I våras skrev vi i skolan om Strindberg. Vi fick plugga in fakta och sen skriva ett reportage om honom under lektioner. Det här var mitt reportage:

Även om det är över 100 år sedan Strindberg levde så är det många som fascineras och inspireras av honom.   

Den gamla hörnlägenheten, som trots sin gula färg kallas Blå tornet, ser utifrån ut som vilken lägenhet som helst men är ett välbesökt museum. Anledning är att det var August Strindbergs sista boende. När man kommer in lägenheten så känns det som att man rest tillbaka till början av 1900-talet med August gamla möbler och det till och med luktar gammalt, men utanför hörs bilarna som gasar och andra moderna ljud. På Strindbergs skrivbord ligger gamla brev som han inte hann skicka innan sin död 1912. Pennorna och papperna ligger i fin ordning på sina platser.

- Vi har gjort så det ser ut exakt som när August bodde här, berättar museichef Kurt Bengtsson [han finns inte på riktigt, vi fick hitta på lite för att få det att gå runt]. Han var väldigt noggrann och i bokhyllorna står alla hans böcker som han skrivit eller läst och gillat.

Familjeproblem 

August Strindberg var Sveriges första yrkesförfattare och förmodligen den produktivaste någonsin. Han skrev alla sorters texter som brev, romaner, dikter och pjäser men ändå hade han det alltid snålt med pengar. Då kom ofta släkten till hjälp och kanske var det därför han under nästan hela sitt liv var gift med någon. Den första av tre fruar hette Siri von Essen och de fick tre barn tillsammans men efter 14 år så höll det inte längre. När han bodde utomlands så träffade han den unga journalisten Frida Uhl och de gifte sig. De skilde sig efter bara några år och August hittade en ännu yngre fru. Den 30 år yngre Harriet Bosse men inte heller det höll och Strindberg var väldigt trött på kvinnor. Det kan man läsa om i hans diktsamling Giftas II.

Svår inferno period

Under 90-talet var Strindberg deprimerad och hade psykisk stress. Han var arg och klagade på det mesta, bland annat samhället och hans alla förläggare. Han drack och rökte mycket också, vilket visar att han inte mådde bra. När han tagit ur sig depressionen så skrev självbiografin Inferno. Det är en av alla hans personliga böcker. Redan under 1880-talet tyckte han i sin dikt Vid Avenue de Neuilly att han hänger ut sig själv i sina böcker så att alla kan läsa om honom.

På vägen ut ur Blå tornet tar jag hissen som fanns där redan på Augusts tid, men som han förmodligen inte använde på grund av sin rädsla för nya, tekniska uppfinningar som telefoner och hissar. Jag tänker på hur känd Strindberg är över hela världen trots att det är över 100 år sen han dog. De sista orden han sa är det inte många som har brytt sig om. "Bry er inte om mig, jag finns ej mer."

31 januari 2014

När jag skulle köpa böcker i London

I svenskan just nu har vi skrivit en krönika, och jag skrev om när jag var i London i bokaffären Waterstones och om e-handel. Lägger in den här också.

Butiker läggs ner på grund av showrooming

Glädjen när jag ser skylten på glasdörren. Free Wifi. Jag är mitt i London och har inte haft Internet på flera dagar. I affären innan hade jag också märkt att mitt kort är spärrat och inte går att betala med utanför Sverige, och alla mina kontanter är slut. Kanske kan jag ta bort kortspärren om jag får internet. Jag går in i bokaffären med wifi och ansluter. Mobilen plingar av att ha varit offline i flera dagar. Jag lyckas få bort spärren på kortet och fastnar förmodligen lite för länge i min telefon när jag tar igen förlorad tid. När jag tittar upp så ser jag en av de anställda som tittar argt på mig och jag går runt och tittar på böckerna för att visa att jag inte är där bara för att de har wifi. Efter ett tag går jag ut från affären men jag förstod aldrig varför han tittade ilsket.

I affären hittar jag en bok som jag vill läsa men inte kommit ut på svenska än, som jag nu kan köpa när kortet fungerar. Jag ser att John Green, som är en av min favoritförfattare, har signerat några av sina böcker till den butiken. Jag kunde fixa flera grejer när jag hade internet en liten stund. Jag klarade av att genomföra ett köp själv på engelska. Förmodligen var det den bästa affären och bästa köpet under hela resan, men ändå tänkte jag på den irriterade blicken.

Det är inte förrän jag är hemma igen som jag förstår blicken mer. Ordet showrooming har kommit in i amerikanska ordböcker. Det betyder att man går i affärer och provar och känner på klädesplagg men sen går hem och beställer på internet för att få ett bättre pris. Och det är inte bara för de som köper kläder utan också i bokaffärer: tittar på omslagen, läser baksidestexten och väljer bok. De skriver upp ISBN-numret i affären och köper den sen smidigt hemma. Enligt en undersökning så har 58% av svenskarna gjort så och av dem är det 46% som sen letar rabattkoder eller tittar på prisjämförelsesajter för att få det ännu billigare. Mannen i bokaffären trodde förmodligen att jag hittade böcker som jag skrev upp i mobilen för att sen köpa billigare på nätet.

Fler och fler använder e-handel och det är ju smidigt, bra och billigt men de fysiska butikerna får det jobbigt, och kanske måste slå igen. Vad händer när alla vill ha det så billigt som möjligt? Affärerna sänker sina priser mer och mer för att konkurrensen är hård och de som tillverkar varorna kan inte få pengar för sitt jobb. Då blir det ännu fattigare i u-länderna som oftast är de som producerar och våra pengar räcker till lite mer. Många företag kan inte överleva i Sverige för det är mycket dyrare och flyttar till Asien. Då minskar jobben i Sverige och vi blir fattiga här också.

Webbsidan Ebay där man kan sälja och köpa från hela världen är förmodligen en av sidorna som gör att e-handeln ökar och priserna sjunker. Där kan man köpa direkt från tillverkarna, oftast i Asien till och med utan frakt. På Ebay finns allt från peruker till mobilskal och leksaker till bilar. Antingen är det budgivning där de billigaste tröjorna börjar på några ören eller köpa direkt som kostar lite mer. Men det är inte alls dyrt, det är inte ovanligt att en tröja kostar under 50 kr och mobilskal finns för bara några kronor. De som säljer borde gå back för att det är så billigt och de flesta bjuder på frakt över hela världen.

Än så länge är inte showrooming så vanligt som i USA, Tyskland och Frankrike men förmodligen ökar det mer och mer. Jag tycker absolut att man kan beställa kläder på Internet om man vill ha något speciellt eller hittar något fint! Men om man provar i affären och bestämmer sig för att köpa den så tjänar ingen på att du går hem och beställer.

22 mars 2013

Bokryggspoesi



Låt mig gå.
Istället för att bara skrika.
Hur svårt kan det va?
Det borde finnas regler.

Den där dagen.
Mirakel.


(Välj några böcker och gör det till en dikt).

17 augusti 2012

Dikter.

Jag sa att jag skulle visa något av det jag skrev på skrivarlägret och jag hade lite svårt att bestämma mig men jag valde två dikt och så kanske jag visar en novell senare.

Under vattnet hörs inte ljuden, porlandet och kluckandet.

Under vattnet luktar inte lukten, myggmedlet och naturen.

Under vattnet växer det inte mossa på stenen.

Under vattnet, är en annan värld.

När vi skulle skriva denna dikten, så satt vi på en udde och så fick vi fem minuter på oss att skriva en dikt som började med orden "Under vattnet".

Musik i mina öron.

Skratt i rummet bredvid.

Frisk luft genom myggnätet.

Fötterna på bordet.

Lugnt och skönt, saknad

När jag skrev den dikten hade vi fri skrivtid och vi skulle skriva färdigt något vi hade börjat med, jag satt i vårat rum själv och jag försöte spara känslan jag kände just då. Det var en speciell känsla, jag vet inte hur jag ska beskriva den, men när jag läser den dikten själv så känner jag känslan väldigt väl! 

24 augusti 2011

6 år Del 3

Här är senaste delen :)



Jag måste ha somnat när jag tittade på TV för när jag vaknar så är det morgon. Mormor står i köket och diskar.
- Godmorgon, Jasmine, säger hon glatt. Vill du ha gröt?
- Jaa, det var jättelänge sen jag åt det!
När jag satt och åt kom jag på en sak:
- Var är mamma?
- Ehh... Hon fick följa med Monica till ett ställe där hon ska bo i några veckor... Som på ett hotell.
- Varför då?
- Det är som en kurs... För att bli en bättre mamma.
- Men... Mamma är bra, säger jag blygt. Hon är bara inte hemma så mycket...
- Hon kommer inte jobba på ett tag. Så nu kommer hon vara hemma jättemycket! När hon väl kommer hem...

När jag lekte med mormors gamla dockor, hemma hos mormor, hör jag att hon pratar i telefonen. Jag tjuvlyssnar.
- Är det jobbigt? frågar mormor hon i telefonen.
Jag hörde inte vad hon i telefonen svarade, men sen sa mormor:
- Vad gör man egentligen på ett behandlingshem?
Sen går mormor längre bort så jag hör inte mer...

I några veckor så går jag och mormor på bio, leker i lekparkar eller läser läxor och allt är jättebra, men en dag säger mormor att vi ska hälsa på mamma. Först blir jag jätteglad men sen blir jag orolig och tänker att mamma kanske glömt bort mig. Jag frågade mormor, om hon trodde mamma glömt mig, men då sa hon att en mamma inte kan glömma bort sitt barn.

Det stora ljusgula huset där mamma bor är inte så fint. Alla väggar är bara gråa och golvet är plast men ska se ut som trä. När vi kommer till mammas rum är mamma jätteglad att vi ville komma. Mamma och mormor sitter bara och pratar men jag hittade ett lekrum som jag går till. Efter ett tag kommer mormor och säger att jag ska gå och säga hej då till mamma för vi ska åka nu.
- Förlåt, Jasmine! viskar mamma när jag kramar henne.
Precis när jag tänkte fråga varför hon sa så säger mormor att mamma kommer flytta hem om en vecka. Sen så börjar mormor gå så jag får springa efter.
- Den första månaden kommer jag också bo hemma hos er. Så jag får hålla reda på båda mina små älskningar! säger mormor när vi gått och satt oss i bilen.

Slut :)

Vad tyckte ni? ^^

22 augusti 2011

6 år Del 2

Om du missade den först så finns den här :)


Idag åker mamma på en resa till en annan stad. Så jag bor hos mormor nu. Det är roligt att bo hos mormor, för jag är aldrig ensam då. När jag bor hos henne kan jag gå till skolan själv för att det är så nära. Innan så gick mormor och jag tillsammans men nu säger mormor att jag är en stor flicka, som kan gå själv.

Efter att mamma hade gått åkte jag och mormor till tandläkaren. Då fick jag en studsboll av tandläkaren. För att jag var duktig. Studsbollen är rosa glittrig med en prinsesskrona inuti. Den kan studsa jättehögt! Tandläkaren sa att jag måste borsta tänderna bättre. Men då svarade jag att våran tandkräm var slut. Så jag fick en  Hello Kitty-tandkräm som smakade jordgubbe och en röd tandborste. Så nu borstar jag tänderna efter varje gång jag äter för det är så gott.

När jag gick hem från skolan idag, så såg jag en som var väldigt lik mamma, i en bil. Men det kan ju inte vara mamma för det satt en kille i bilen också. Och om det var mamma skulle hon ju vinkat men hon i bilen började läsa i en tidning. Och mamma åkte ju till en annan stad igår. Veckan efter kom mamma hem igen och jag flyttde hem fån mormor.

En kväll, när jag tittade på Bolibompa och mamma precis kommit hem, så ringde det på dörren. Det ringer bara på hos oss när någon vill sälja jultidningar eller något annat. Mamma sa att jag skulle öppna och säga att hon inte var hemma. När jag öppnade så stod det en tant med kort brunt hår fast grått längst in vid hårbottnen. Läpparna var smala med vinrött läppstift på.
- Mamma är inte hemma, sa jag direkt.
- Vad synd! Men då undrar jag om du vet var hon är och när hon kommer hem.
Först var jag tyst men sen sa:
- Hon är i sovrummet...
För jag kan inte ljuga.
- Jaha, men då sätter jag mig i köket och väntar tills hon kommer ut.
Jag tyckte det vara roligt att få gäster, för vi brukar inte ha det, så jag satte mig också vid matbordet och pratade med henne. Fast vi pratade mest om mamma...
- Vem pratar du med, Jasmine, ropar mamma lite argt.
- En tant, svarade jag glatt.
- Sluta nu, Jasmine! varnade mamma.
- Monica Söderblom heter jag, sa tanten artigt.
Jag hörde hur mamma sakta ställde sig upp och gick hit. Hon tittade länge på Monica, som tanten hette. Mamma tog i hand och pratade annorlunda men bestämt.
- Jasmine, gå och titta på TV, är du snäll.

20 augusti 2011

6 år

Jag har skrivit en berättelse som de på mitt läger tyckte var bra så jag tänkte lägga ut den här. Det blir nog i 4-5 delar :D

6 år
Jag heter Jasmine. Jag är 6 år och precis tappat min första tand. De andra barnen på förskolan har också gjort det. Då brukar de komma tillbaka med en studsboll eller jojo eller någon annan liten leksak.

Min mamma är 25 år och bor ensam med mig. Mamma jobbar så mycket att mormor få hämta mig efter skolan. Sen går vi hem och gör mellanmål och spelar spel. Efter en stund säger alltid mormor:
- Nu kommer mamma vilken sekund som helst, så jag går hem till mig nu.
Ibland kommer mamma en liten stund efter mormor gått men oftast så kommer hon mycket senare. Jag har lärt mig att sätta på TV:n själv. Så nu kan jag kolla på Bolibompa. När den långa visaren är där uppe och den korta där nere. När Bolibompa är slut så brukar jag titta på vuxenprogramen. För jag vet inte vad jag ska göra annars... Sen somnar jag för det är så tråkigt.

När jag vaknar så går jag upp och kollar så att mamma är hemma och så gör jag frukost. Jag brukar bara äta en macka, för jag når inte upp till flingorna. Sen kommer mormor och kör mig till skolan. Så går dagarna runt, runt, i en vecka. Sen är mamma hemma mycket och allt är bra. Men så börjar det om igen.

Hur verkar den? :)

17 juli 2011

Det mystiska samtalet

Ska nu skriva sista delen av berättelsen. Men kan ni inte skriva kritik!? Hehee


När vi var framme hos Filippas granne satt jag, Johan och den familjen som bodde där i en civil polisbil. Där kom de gående och visste inte att 20 poliser satt i det hus de tänkte bryta sid in i.
Efter en stund kom några av poliserna ut med Stefan och Rickard.
De hade stulit 1000 kronor hos Filippa. Jag fick 500 kr som tack för hjälpen.
Tänk vad en felringning kan skada!

Märkte att det blev en väldigt kort del.... Skulle kunna lägga in den i den senaste delen men men...

12 juli 2011

Forts Det mystiska samtalet Nr 3

Fortsätter mer på min berättelse:


Riiing!!!
Jag tar det, ropade jag till mamma.
I morgon gör vi det igen klockan 21:00, sa den rösten som hade ringt igår. Det fanns ju inte så mycket i det bruna huset. Vi tar det jämte! Okej?
Ehh… Okej, svarade jag osäkert.
Sen la han på. Jag gick tillbaka och åt. Skulle jag ringa polisen? Vad det så allvarligt? Ja nu vet jag, Nelly min bästa kompis pappa är polis. Han kan jag ringa!
– Hej Johan här, Lundpolisen, svarade Nellys pappa när jag ringde.
– Hej, det är Disa.
– Nämen hej Disa, säger Johan trevligt. Vill du prata med Nelly?
– Nej jag ville faktiskt prata med dig, svarar jag.
– Okej, sätt i gång.
Jag berättar allt från första samtalet till sista samtalet.
Jaha du, säger han sen. Ja, jag tror dig så vi får väl sätta en patrull där i kväll. Jag är egentligen ledig men jag och du får också åka dit för poliserna vet inte hur de ser ut.
Okej, du får nog prata med mamma, sa jag.
Ha det så bra, hej då!
MAMMA, Johan vill prata med dig, ropade jag
Jag hör hur de pratar en stund. Mamma låter upprörd. Efter en stund kommer mamma upp.
Jag visste att du dolde något.
Mm, sa jag och blir lite röd i ansiktet.
Lova att du sitter i bilen hela tiden, sa mamma och spände ögonen i mig.

9 juli 2011

Forts Det mystiska samtalet

Jag ska fortsätta min berättelse nu och skriv kritik!!!!


Filippa bor inne i stan så jag åkte buss. När jag var framme fick jag gå en bit. Det fanns inget bra gömställe i Filippas trädgård. Det fanns inga buskar att gömma sig i, det enda som fanns var en vägg med en skottkärra lutad på. Det fick duga. Ska jag ringa till Filippa och säga det han sa i telefonen? Nej, hon skulle inte tro mig.
– Var har du varit? undrade mamma när jag kom hem.
– Jag har postat ett brev, ljög jag.
– Till vem då?
– Elsa, min brevkompis du vet, svarade jag.
– Vi ska äta nu, maten har varit färdig en stund... sa mamma hon trodde inte riktigt på mig hörde jag på hennes röst.
Nästa skoldag tog aldrig slut. En lektion kändes som fem timmar…
Jag går till Louise, ljög jag när jag kom hem. Jag kommer hem klockan 18:00.
Okej, ha det så bra, svarade mamma. Ska du äta hos dem?
Ja, det tror jag.
Jag satte mig bakom skottkärran när jag var framme. Jag tittade ut på vägen om någon kom. Klockan var kvart i fyra. Jag kommer få sitta här i minst en kvart. Jag kommer ha ont i ryggen i morgon. Efter tio minuter kom en ung man gående. Han hade brun tröja och ljusa jeans.
Nu såg jag en kvinna som kom rakt emot mig! Hade hon sett mig? När hon bara var en meter från mig svängde hon och tog en spade och så gick hon tillbaka. Jag tittade upp. Var hade mannen tagit vägen? Nej, jag hade tappat bort honom! Jag ställde mig försiktigt upp. Där borta stod han och pratade med en annan man. Jag hörde vissa ord av vad han sa: inte ringde, jo, kom, Rickard . Den andra som tydligen hette Rickard sa: Ringde, Nej, Sen, vill inte. Jag förstod inte så mycket. Nu gick de in i huset där Filippa bodde. Det vad inte låst. Vad skulle jag göra? Efter en stund ställde jag mig upp och tittade in i fönstret. Där inne såg jag männen smyga omkring. De tittade i alla lådorna och skåpen. De verkade inte som de hittade det de letade efter. Sen gick de in i ett annat rum. Då kunde jag inte se dem längre. Efter ungefär tio minuter kom de ut igen. Jag såg att de hade fickorna fulla av något. Sen gick de som inget hade hänt. Oj, klockan var visst 17:50. Jag skulle vara hemma klockan18:00! Jag sprang till bussen som jag visste gick 17:50. Jag han precis.

5 juli 2011

Det mystiska samtalet

I fyran (ska börja 7:an nu) hade vi en skoluppgift att skriva en berättelse. Jag tänkte lägga ut den här. Jag lägger ut den i 2 elr 3 delar. Skriv kritik för jag blir inte arg elr nåt det var ju i 4:an! ^^


Riiing!!! 
Jag sänker ljudet på TV och går och svarar.
-Hej, Stefan här, jag har en plan, säger han som förmodligen heter Stefan i luren innan jag ens hinner säga hej. Vi tar det bruna huset på Lilla fiskaregatan. I morgon klockan 16:00. Okej? 
Ibland hinner man tänka hundra tankar på en halv sekund. 
– Mmm, säger jag tyst.
– Då ses vi, kom ihåg om du säger något till någon är det kört för dig. 
Han la på så det smällde i örat på mig. Han förstod aldrig att han hade ringt fel. Efter samtalet visste jag inte vad jag skulle göra. Jag hade inte lust att titta på TV längre. Tur att jag var ensam hemma annars hade nog mamma undrat vem det var. Jag hade jättemånga frågor jag skulle vilja ha svar på. Skulle jag gå till Lilla fiskaregatan i morgon? Vem var det som ringde? Vem sökte han? Vem bodde i det bruna huset? Jag bestämde mig för att ta reda på vem som bodde där först och främst. Jag började med att titta i skolkatalogen. Tillslut kom jag till min klass. Jag tittade sakta för att inte behöva leta i hela telefonkatalogen. Nej, Filippa i min klass bodde ju där! Han lät ju inte direkt snäll i telefonen... Jag bestämde mig för att jag skulle dit. Jag tänkte gå nu för att hitta ett bra gömställe tills i morgon.

Kommentera

17 oktober 2009

Skoluppgift:D

Hej, Vi fick en läxa .i skolan att skriva en berättelse. Jag blev rätt nöjd och läste upp min i skolan. Jag tänkte skriva den här:

De mystiska samtalen Tova
Riiing!!! Jag sänker ljudet på TV och går och svarar.-Hej Stafan, jag har en plan, säger en gubbe i luren innan jag ens hinner säga hej. Vi tar det bruna huset på lilla fiskaregatan. I morgon klockan 16:00. Okej? Ibland hinner man tänka tjugo tankar på en halv sekund. - Okej, säger jag och försöker låta som en man.- Då ses vi, kom ihåg om du säger något till någon är det kört för dig. Hej då!
Han la på så det smällde i örat på mig. Han hörde inte att han hade ringt fel. Efter samtalet visste jag inte vad jag skulle göra. Jag hade inte lust att titta på TV längre. Tur att jag var ensam hemma annars hade nog mamma undrat vem det var. Jag hade jätte många frågor jag skulle vilja ha svar på. Skulle jag gå till fiskaregatan i morgon? Vem var det som ringde? Vem sökte han? Vad skulle han göra i det bruna huset? Nej, Filippa i min klass bodde ju där!!! Han lät inte direkt snäll i telefonen... Jag bestämde mig för att jag skulle dit. Jag tänkte gå nu för att hitta ett bra gömställe tills i morgon.
Filippa bor inne i stan så jag åkte buss. När jag var framme fick jag gå en bit. Det finns inget bra gömställe i Filippas trädgård. Det fanns inga buskar att gömma sig i, det enda som fanns var en vägg med en skottkärra lutad på. Det fick duga. Ska jag ringa på Filippa och säga det han sa i telefonen? Nej hon skulle inte tro mig.- Var har du varit? undrade mamma när jag kom hem.- Jag har postat ett brev, ljög jag.- Till vem då?- Elsa, min brevkompis du vet, svarade jag.- Vi ska äta nu, maten har varit färdig en stund...sa mamma hon trodde inte riktigt på mig hörde jag på hennes röst.
Nästa skoldag tog aldrig slut. En lektion kändes som fem timmar…
- Jag går till Louise, ljög jag när jag kom hem. Jag kommer hem klockan 18:00.
- Okej, ha det så bra, svarade mamma. Får du äta hos dem?
- Ja det får jag.
Jag satte mig i skottkärran när jag var framme. Nu såg jag ut på vägen om någon skulle komma. Klockan var kvart i fyra. Jag skulle sitta här i minst en kvart. Jag kommer ha ont i ryggen i morgon. Efter tio minuter kom en ung man gående. Han hade brun tröja och jeans.
Nu såg jag en kvinna som kom rakt emot mig! Hade hon sett mig? När hon bara var en meter från mig svängde hon och tog en spade och så gick hon tillbaka. Jag tittade upp. Var hade mannen tagit vägen föresten? Nej, jag hade tappat bort honom! Jag ställde mig försiktigt upp. Där borta stod han och pratade men den annan man. Jag hörde vissa ord av vad han sa: inte ringde, jo, kom, Stefan. Den andra som tydligen hette Stefan sa: Ringde, Nej, Sen, Jag vill inte. Jag förstod inte så mycket. Jag tror det var något om att han hade ringt. Men att den andra sa att den inte hade ringt. Nu gick de in i huset där Filippa bodde. Det vad inte låst. Vad skulle jag göra? Jag tittade in i fönstret. Där inne såg jag tjuvarna smyga omkring. De tittade i alla lådorna och skåpen. De verkade inte som de hittade det de letade efter. Sen gick de in i ett annat rum. Då kunde jag inte se dem längre. Efter ungefär tio minuter kom de ut igen. Jag såg att de hade fickorna fulla av något. Sen gick de som inget hade hänt. Oj, klockan är visst tio i sex. Jag skulle vara hem klockan sex! När jag kom hem skulle vi äta.
- Riiing!!!
- I morgon gör vi det igen klockan 21:00, sa den rösten som hade ringt igår. Det fanns ju inte så mycket i det bruna huset. Vi tar det jämte! Okej?
- Ehh…Okej, svarade jag osäkert.
Sen la han på. Jag gick tillbaka och åt. Skulle jag ringa polisen? Vad det så allvarligt?
Ja nu vet jag, Nelly min bästa kompis pappa är polis. Han kan jag ringa!
-Hej Johan här, Lundpolisen, svarar Nellys pappa när jag ringer han.
-Hej, det är Disa.
- Nämen hej Disa, säger Johan förvånat. Vill du prata med Nelly?
- Nej jag ville faktiskt prata med dig, svarar jag.
-Ok, sätt i gång.
Jag berättar allt från första samtalet till sista samtalet.
- Jaha du, säger han sen. Ja, jag tror dig så vi får väl sätta en patrull där i kväll. Jag är egentligen ledig men jag och du får också åka dit för vi vet inte hur de ser ut.
- Okej, du får nog prata med mamma, sa jag.
- Ha det så bra, hej då!
- MAMMA, Johan vill prata med dig, ropade jag
Jag hör hur de pratar en stund. Mamma låter upprörd. Efter en stund kommer mamma upp.
- Jag visste att du dolde något.
- Mm, sa jag och blev lite röd i ansiktet.
- Lova att du sitter i bilen hela tiden, sa mamma och spände ögonen i mig.

När vi var framme hos Filippa satt jag, Johan och den familjen som bodde där i en civil polisbil. Där kom de gående och visste inte att 20 poliser satt i det hus de tänkte stjäla i. Jag och Johan satt i en civil polisbil. Tillslut kom de ut med Stefan och den andra tjuven.
De hade stulit smycken hos Filippa för 1000 kronor. Tjuvarna hette Stefan och Peter.
Var den bra??? På komentarer kan du säga vad du tycker! Säg gärna hur många stjärnor den får(1 är sämst och 5 är bäst!!!)