Skolreportage om Strindberg

Jag såg för några dagar sen att August Strindberg fanns på Twitter. Det är ju inte han, men någon som försöker skriva som han hade gjort om Twitter hade funnits på hans tid. Kul! I våras skrev vi i skolan om Strindberg. Vi fick plugga in fakta och sen skriva ett reportage om honom under lektioner. Det här var mitt reportage:

Även om det är över 100 år sedan Strindberg levde så är det många som fascineras och inspireras av honom.   

Den gamla hörnlägenheten, som trots sin gula färg kallas Blå tornet, ser utifrån ut som vilken lägenhet som helst men är ett välbesökt museum. Anledning är att det var August Strindbergs sista boende. När man kommer in lägenheten så känns det som att man rest tillbaka till början av 1900-talet med August gamla möbler och det till och med luktar gammalt, men utanför hörs bilarna som gasar och andra moderna ljud. På Strindbergs skrivbord ligger gamla brev som han inte hann skicka innan sin död 1912. Pennorna och papperna ligger i fin ordning på sina platser.

- Vi har gjort så det ser ut exakt som när August bodde här, berättar museichef Kurt Bengtsson [han finns inte på riktigt, vi fick hitta på lite för att få det att gå runt]. Han var väldigt noggrann och i bokhyllorna står alla hans böcker som han skrivit eller läst och gillat.

Familjeproblem 

August Strindberg var Sveriges första yrkesförfattare och förmodligen den produktivaste någonsin. Han skrev alla sorters texter som brev, romaner, dikter och pjäser men ändå hade han det alltid snålt med pengar. Då kom ofta släkten till hjälp och kanske var det därför han under nästan hela sitt liv var gift med någon. Den första av tre fruar hette Siri von Essen och de fick tre barn tillsammans men efter 14 år så höll det inte längre. När han bodde utomlands så träffade han den unga journalisten Frida Uhl och de gifte sig. De skilde sig efter bara några år och August hittade en ännu yngre fru. Den 30 år yngre Harriet Bosse men inte heller det höll och Strindberg var väldigt trött på kvinnor. Det kan man läsa om i hans diktsamling Giftas II.

Svår inferno period

Under 90-talet var Strindberg deprimerad och hade psykisk stress. Han var arg och klagade på det mesta, bland annat samhället och hans alla förläggare. Han drack och rökte mycket också, vilket visar att han inte mådde bra. När han tagit ur sig depressionen så skrev självbiografin Inferno. Det är en av alla hans personliga böcker. Redan under 1880-talet tyckte han i sin dikt Vid Avenue de Neuilly att han hänger ut sig själv i sina böcker så att alla kan läsa om honom.

På vägen ut ur Blå tornet tar jag hissen som fanns där redan på Augusts tid, men som han förmodligen inte använde på grund av sin rädsla för nya, tekniska uppfinningar som telefoner och hissar. Jag tänker på hur känd Strindberg är över hela världen trots att det är över 100 år sen han dog. De sista orden han sa är det inte många som har brytt sig om. "Bry er inte om mig, jag finns ej mer."