Novell, skriven av mig

Det verkar som ni gillar tävlingen! Vad kul!

Jag tänkte faktiskt lägga ut en novell som jag har skrivit till skolan. Jag lämnade in den för ett tag sen så jag hoppas att jag får lägga ut den här. Men jag tänker att jag måste ju kunna bestämma över var jag vill publicera mina texter, även om det är en inlämning. Uppgiften var att skriva en novell på max 2 sidor och att man skulle ha lite dialog och olika sorters beskrivningar, men annars fick man öppna händer.

Elvira

Jag följer regndropparna som dras med av vinden på bussens fönster och försöker se något bakom, i mörkret. Gatlyktorna lyser men ingen är frivilligt ute och går den här mörka, höstiga eftermiddagen. Jag speglar mig i fönsterrutan och ser det bruna, korta håret. Vissa dagar älskar jag det, andra dagar hatar jag att jag klippte av det böljande, långa. Jag vet att det gör att jag ser mognare ut och det framhäver mitt bleka ansiktet. Jag lägger märke till hörlurarna som smälter in i håret och fokuserar på musiken i mina öron. Den är sövande och det känns som om jag är med i en sorglig film när regnet droppar utanför och musiken sätter stämningen. Jag sluter ögonen och längtar till ikväll när jag kan sova på riktigt.

Jag flyger hårt framåt och öppnar oroligt ögonen. Var är jag och vad hände just? Jag ser de andra bussresenärerna som ser förvånade och lite rädda ut. Hela bussen är knäpptyst men plötsligt hörs ett kort, ljust skrik från föraren. En man med grå mössa går snabbt fram till henne och säger något. Då bryts tystnaden och alla passagerare börjar prata med varandra. Jag tittar mig omkring och hänger inte med. Vad har hänt egentligen, vad missade jag när jag sov? Jag vänder mig om för att fråga men då hör jag i högtalaren:

-         -  Det har hänt en olycka och en cyklist har blivit påkörd, säger mannen lugnt och tydligt i mikrofonen. Jag jobbar som polis och jag vill att alla sitter kvar här i bussen. Ta det lugnt. Ambulans och polis är på väg.

Axel

Inget slår känslan efter en riktigt skön träning och att de vann träningsmatchen gör det inte sämre. Jag tänker på hur handbollen flyger fram rakt in i målet av mitt hårda, raka kast som avslutade träningen. Hur de andra i laget dunkade mig i ryggen och sa att det var bra kämpat. Inget kan förstöra mitt humör, inte ens det piskande regnet som sticker i ansiktet när jag slänger benet över cykeln. Glad för vinsten, att det är fredag imorgon och att jag inte behöver plugga så trampar jag så snabbt, så snabbt. Endorfinerna gör att jag får extra energi och jag vill slå min tid för att cykla hem. Kanske kan jag klara det under nio minuter om jag aldrig stannar eller ta det lugnt.

Jag gör en snäv sväng runt hushörnet och svänger samtidigt åt andra hållet för att åka över den tysta bilvägen. Det börjar verkligen bli mörkt nu och jag känner hur skönt det ska bli att lägga sig i soffan och slötitta på TV. Jag trampar ut i gatan bakom en parkerad bil och plötsligt är det ljust överallt. Ljuset kommer närmre och jag ser ingenting, istället hör jag. Jag hör däck som bromsar, ett skrik (är det mitt?!) och en duns som bildas av kropp och metall. Allt ljus försvinner och det blir svart.

Elvira

Jag sitter tyst och väntar på min tur att träffa polisen. Jag kommer inte kunna prata med honom, jag får inte fram ett ord. Även om jag hade kunnat tala så har jag inget att berätta, jag sov ju. De har berättat att det är en kille som är 16 år, lika gammal som jag. Jag tänker att jag kanske känner honom, för staden är ju inte så stor. Jag tänker på att min vikt har hjälpt till att krossa en person som nu åker iväg i en ambulans. Jag tänker att jag aldrig kommer få en vardag igen. Jag tänker på att han aldrig kommer få en vardag igen. Jag tänker och jag tänker men jag kan inte prata längre.

När jag är hemma så fortsätter jag att vara tyst under tiden som mamma pratar med sjukvårdspersonalen som skjutsade hem mig från olycksplatsen. Tydligen är jag i chock och jag ska inte gå till skolan imorgon. Jag kommer inte kunna tänka på något annat än olyckan och jag får inte ens skolan att underhålla mig med.

Axel

Jag ser tillbaka på hur det kändes att vakna upp och inte veta var man var. Hur det kändes när smärtorna kom och kroppen domnade bort. Jag har legat på sjukhuset i en vecka nu och till och med lokaltidningen har varit här. Kroppen har läkt snabbt och bra säger doktorn, så jag ska få åka hem om några dagar. När jag ligger och tittar på TV så kommer en kort tjej som jag känner igen från skolan, men som jag aldrig har pratat med.

- Hej… säger hon tveksamt. Jag läste om dig i tidningen och jag kände igen dig från skolan och jag satt i bussen som körde på dig och min psykolog har sagt att det skulle vara bra att prata med dig och…

Hon berättar snabbt allt i en utandning och jag tittar förvånat på henne. Jag svarar att det är kul att någon hälsar på och sen bara fortsätter det. När mina föräldrar kommer in i sjukhusrummet så vet jag inte hur länge vi har suttit och pratat. Elvira, som hon heter, går snabbt efter att mina föräldrar har kommit. Jag har lagt till henne på Facebook och har hennes nummer, så jag känner mig lugn. Jag tror inte det här är slutet, utan det är bara början.